Rädsla är ingen svaghet

.

värkarna på natten mellan måndan och tisdan var inte att leka med och jag ville seriöst dö. arg var jag för jag hade så jävla ont i ryggen, fattade inte att de va värkar då jag trodde man fick ont i magen av de och de hade jag ju inte.

Vankade av och an i lägenheten hela natten och svor och skrek att jag minsann aldrig i hela mitt liv skulle ha en unge till, det skulle bara bli en.

På morgonen när eric gått upp så ringde jag in till förlossningen och sa att jag hade ont i ryggen och att de inte släppte, de sa att de trodde att de var nåt på gång och att jag var välkommen in om jag inte klarade av att vara hemma mer (detta var klockan halv 7 på morgonen)

Vid 10 tiden hade jag fått nog, då sa jag till eric att nu pallar jag inte mer.

Så ta bbväskan och in i bilen blev de.

.

Vid 11 tiden var vi inne på förlossningen efter många om och men om hur jag skulle ta mig ur bilen.

Vi hamnar i en förlossningssal och jag blir kopplad till en ctg apparat.

sjuksköterskastudenten Kristina kollar hur mycket öppen jag är, och jag hade tydligen jobbat på bra hemma då jag var öppen hela 9 cm.

Fick Lustgas, denna trevliga gas gjorde att jag kunde överleva. :) Dock så blev de lite mycket gas när jag bad dem höja så det slog lock för öronen :) och eric sa att jag var fruktansvärt pittögd :D

.

Fick in en pilatesboll att sitta på och gud vad de var skönt, tillsammans med massage av min onda rygg från min fina sambo (och lustgasen) så var det inte lika outhärdligt längre.

det blev barnmorskebyte och jag fick en helt underbar barnmorska vid namn Annika. Så lugn och bra och jättesnäll.

Vid fyra tiden spräckte de fostervattenhinnan och då började allvaret.

Värkarbete som fan, trött var jag, men ut skulle bebisen

Lite över fem ber Annika nån annan läkare eller något komma in för de skulle kanske behöva använda sugklocka till lillplutt.
Men ack nej, jag tog i för kung och fosterland och 18 minuter över 17 var han äntligen ute vår lille skrutt.

Nån minut senare kom även moderkakan ut, hel och "fin"

Han var så fin min lille prins. Jag är så stolt att jag klarade det. Jag födde fram världens finaste unge

All smärta försvann när jag fick upp honom på mitt bröst,

Eric grät när han kom ut :)

Jag älskar mina pojkar så mycket.

Tack Eric och William för att ni gör mig till världens lyckligaste

.

Förlossningen gick bra, men jag miste över 2 liter blod, livmodern drog inte ihop sig som den skulle och de trodde de kunde bero på att det stog mycket urin i blåsan, så de satte kateter, och visst var där vätska i blåsan närmare en liter faktiskt. 
Det var 2 gynläkare och säker 5 barnmorskor och undersköterskor inne i förlossningssalen och kollade och sånt.

Ont hade jag när de höll på "down there" den ena gynläkaren var ju inte så snäll på handen om man säger så. den smärtan var fan värre än att krysta ut William

Jag trodde seriöst jag skulle dö av smärta.

.

Fick två påsar blod under natten, blev kvar nere på förlossningen så vi fick sova där.

På morgonen stack eric hem och hämtade grejer och duschade och sådär, jag fick komma upp och duscha och det var underbart.

Sen åkte vi upp på BB och hanmade i ett enkelrum, skönt att slippa dela med någon annan.

. 
Vi blev kvar på bb tills fredan, sen tröttnade jag och ville åka hem. och de fick jag som tur var, med löftet att jag skulle äta järntabletter när jag kom hem

.

Så nu har vi varit hemma sen i fredags och William är idag en hel vecka gammal.

Sötaste som finns och väldans snäll.

Skriker inte mycket alls.

Idag har han badat och de gillade han. 
Vad han inte gillade var att komma upp ur badet, de var ju kallt och jävligt ovanför vattnet, stackars plutt.

Nu sover han sött i sin vagn så mamman och pappan vilar lite nu framför tv-en och datorn.

//C.