tankar
om jag hade vetat allt jag vet idag hade mitt liv kanske sett annorlunda ut
Mina val kanske hade varit lite mer igenomtänkta och jag hade nog inte varit där jag är idag
men jag hade inte heller varit den jag är idag om jag valt annorlunda
På gott och ont alltså.
Ibland undrar jag och tänker på hur det hade varit om jag hade valt ett annat alternativ.
Hade jag varit lyckligare?
Hade jag varit mer älskad?
Missförstå mig inte.
Jag vantrivs inte i det som blev och vart jag är idag.
Jag kanske inte alltid är stormförtjust i mitt liv men jag är nöjd med vad jag har och vad jag har åstakommit under årens lopp.
Men allt som oftast kommer dessa tankar till mig.
Om jag aldrig hade träffat E, hade jag varit med någon annan då?
Hade jag velat ha barn då?
Jag tror att det finns en enda människa som är rätt.
hittar man den personen så känner man att det är rätt.
Ibland tvivlar jag på att det är det jag och E har och har haft.
Konstig tanke efter snart 9 år och två barn men så är det.
I hårda stunder så tänker jag mycket.
Om jag hade stannat kvar på samhällslinjen istället för att byta till barn och fritid på en helt annan skola
vad hade det gjort mig till?
I osby hade jag ingen. Jag var ensam. kände ingen samhörighet med någon i klassen
Personer jag trodde jag kände vände mig ryggen.
Jag behövde en nystart och jag vantrivdes så på ekbackeskolan så jag höll på att dö.
Stenforsa blev min flykt.
I en klass där jag inte kände någon.
Jag trivdes från första början, linjen var kanske inte den rätta men med personerna kände jag mig som hemma.
Jag var duktig i skolan, jag hade kunnat komma långt om jag hade orkat med att jobba hårt,
Det orkade jag inte alltid.
Jag hade mina dalar precis som nu.
Jag hade dagar då jag inte gick upp ur sängen för att jag inte orkade med att se mig själv än mindre någon annan.
Vänner jag hade då, de finns inte i mitt liv längre.
Jag saknar vissa av dem.
Jag saknar att ha någon att ringa till när jag vill,
Jag saknar att kunna vara galen tillsammans med en vän utan att behöva skämmas.
Jag saknar gammal vänskap men är medveten om att allt händer av en anledning.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vet inte vem jag är längre.
Känner mig helt tom ementionellt.
Jag känner bara glädje för att jag har mina barn
Jag vet, det går i perioder med allt
Jag har haft det såhär så många gånger innan
Men den här gången känns allt fel.
Jag borde väl vara lycklig kan man tycka.
Jag har två fina barn och en sambo som jag har hållt ihop med sedan 2006
Men jag är inte lycklig, jag är inte det.
Allt är i en svacka
mitt förhållande är som det känns på en time out
Vi bråkar inte just nu, men det finns liksom inget annat än barnen nu.
Jag älskar E, ingen får tro något annat
Jag älskar honom så det värker i hjärtat.
Men ibland vet jag inte. Jag kan inte sätta ord på det jag känner ibland.
Ibland känns det som att han inte alls känner samma som jag.
Att det bara är för barnens skull han är med mig fortfarande.
Jag kan inte prata med honom längre. jag vet inte hur jag ska föra ett samtal om det jag känner.
är rädd för att han ska ta det fel, att allt ska gå åt helvete.
Han förstår inte, jag har försökt förut att prata men de funkar inte.
Han ser inte det på samma sätt som jag, förstår inte hur jag menar och vad det är jag behöver.
Jag bryter ihop inombords och det finns ingen som förstår.
saker som hänt som spelas upp i mitt huvud om och om igen
Det gör ont.
Jag förtjänar att ha det bra.
Jag är inte dålig på något sätt.
Livet är orättvist mot oss som bara menar väl, vi som är snälla men som inte får något tillbaka.
Jag orkar inte hålla allt inom mig längre och jag har ingen att prata med,
ingen som kan agera bollplank
och eftersom det inte är så många som läser här så kan jag öppna och lätta lite på hjärtat.
på återseende.